Kaka på kaka

Jag tog ju studenten i juni. Joo det stämmer att det var en glädjens dag men långt ifrån den bästa dagen i mitt liv. Lite såhär tänkte jag mellan alla bad, studentflak, glädjedanser, skrik osvosv. 

1) Studentfesten var tråkig. 

2) Det var nog första gången jag förstod hur mycket jag tycker om somliga personer.

3) Att krama människor och lova att man ska hålla kontakten är slentrian. 

4) SEGER!!! 

Sen var den dagen ett härligt minne men dagen efter studenten var jag mest tillfreds med livet och åt frukost med min kompis som var obönhörligt bakis. Kunde knappt prata. Jag började jobba två dagar efter studenten. Ledare på ett konfirmationsläger. ALLTSÅ. Var ledare för fjorton och femtonåringar om ni kan! De är så fina och trevliga och goa. Brukade tänka tillbaka på fina minnen när jag inledde mitt riktiga sommarjobb för att tjäna lite pengar. Jag var vaktmästare. Ni tänker kanske att det är chill. Jag upplevde tristessen första timmen på jobbet. Knegade i sju veckor och hade pengar på näthinnan. Det var sju veckor i mitt liv men jag har aldrig dagdrömt så mycket som de veckorna. Att vaktmästra är ensamt så jag fick roa mig bäst jag kunde. 

Aja. Dagen innan 25:e är jag åtminstone glad. Jag är också GLAD FÖR ATT JAG KLARADE ÄNNU ETT SEMINARIE på min universitetskurs. 

Nu äter jag flingor som om det inte vore någon morgondag. Flingor med mjölk är det bästa jag vet. Och så lyssnar jag på Madonna och funderar på om jag borde ta tag i mig själv och läsa lite kurslitteratur. Äh. 

HÖRES. Kärlek och fred. 

Såhär sade jag till mig själv när jag var vaktmästare.!

Hej igen.

Vad det var längesedan nu.

Jag är numera en universitetsstudent! Det ni. Helt ärligt från mig? Det är väldigt svårt att gå på universitetet. Jag är yngst och ganska nervös och har lite dålig koll på livet.

Annars är det ju bra. Man får högskolepoäng och några trevliga kursare och så väldigt mycket trevligt att läsa. Borde inte klaga. Och imorgon är det den 25.

Men alltså. Ibland känns det som om någon ska komma och knacka mig på axeln och fråga VAD FAN GÖR DU PÅ UNIVERSITETET? Och jag ska bara krypa hem bland höstlöven och kolla på Gossip girl. Ungefär så som jag gör alldeles för ofta (minus den sura versalkommentaren. Är inne på säsong fyra nu. Då mår man!)

Tyckte den här bilden var trevlig. Eller. Jag hade ju inte så mycket fina bilder på min dator så då får ni se en kristen bild. Jojo, lite så jag rullar med den här bloggen. Lol, nej. 

Hej då och på återhörande!

STUDENTEN INOM EN VECKA

Jag tar studenten nästa vecka. VA? Hur gick det till?

Nu är jag så skoltrött så jag antar att det är bra. Mest är jag trött på min klass och på att prestera, jag kan inte prestera när folk vill det. Jag är en fri skapande själ.

Igår var jag på maskerad och har sovit två timmar inatt. Har mejlat med världens goaste människa. Har gått med min bästis i grynning. Då är det okej att jag har skolkat från jobbet, att min mamma vet alldeles för mycket om kvällen, att jag känner mig tjock och att jag hade velat dansa helahela natten. Visst måste man låta det bra överlappa det mindre bra?

KLUVEN TJEJ

Såhär känner jag kring det hele. Hjärta för framtiden, hjärta för gymnasiet. Förstår ni känslan? Att jag känner mig lite bortkommen utan att veta hur ungefär.

VARFÖR BLOGGEN?

Okej, det första riktiga inlägget.

Jag heter Moa och går sista året på gymnasiet. Det är förvisso ganska härligt, skolan är inte en dans på rosor men å andra sidan är det en stor trygghet. I hela min klass pratas det om Australien, backpacking och spännande  tågluffar. När jag rannsakar mig själv känns det ungefär som att jag skulle kunna fortsätta med gymnasiet i några år, kanske bo hemma och träffa vänner. Man har det bra, mat, slipper betala hyra och man behöver inte jobba. I mitt fall handlar det om att jag trivs väldigt bra med min familj som jag inte riktigt vill lämna.

Hur gör man? Jag har velat fram och tillbaka, har gått från läkare, till lumpen, till skidsäsong, till journalist, till pilot.... Det slutar inte för jag är så förvirrad över vad JAG vill med mitt liv. I samband med gymnasieavslutet har jag börjat fundera över livet, över dess förgänglighet. Egentligen borde det inte vara så, och sätter man mig i perspektiv har jag det bra. Det är inte det, framtiden skrämmer jag kan jag villigt erkänna.

Hur är det med er? Jag tror inte att jag är ensam.

Puss

Tanken

Ibland är jag rädd för livet men jag vill omfamna det.

ME

Såhär!

Jag tar studenten till våren vilket har genererat mycket ångest och oro. De säger att livet börjar nu i samklang med att jag blir allt mer kluven till vad jag vill göra.

Ska vi fixa vår framtidsoro tillsammans? Ja!

Puss